Eva Gabrielsson, Stieg Larssons sambo, har tackat nej till de 20 miljoner hon blivit erbjuden av den avlidnes far och bror. Jag förstår henne. För även om 20 miljoner låter mycket, ska man ha i åtanke att de här böckerna och filmerna uppskattas inbringa över 300 miljoner innan framgångssagan når sitt slut.
Att sedan Stieg testamenterat pengarna till Kommunistiska Arbetareförbundet, numera Socialistiska partiet, i Umeå, kan ha ganska enkla förklaringar.
Troligen hade Stieg aldrig kunnat drömma om vilka pengar de här böckerna skulle dra in. Jag hörde en intervju med Gabrielsson där hon berättade att de i hemlighet drömde om att bli rika. Hur de hoppades att böckerna skulle dra in minst en 2-3 miljoner i alla fall.
Förmodligen var det också på dessa summor Larsson själv räknade när han skrev testamentet, och om så blivit fallet hade både han och hans sambo troligen hunnit leva upp större delen av pengarna, innan dessa skulle testamenteras vidare.
Vi ska heller inte glömma att Gabrielsson försörjde sin sambo periodvis under den tid han skrev de här böckerna, samt att det var hon som såg till att manusen kom ut i bokform. Vad gjorde egentligen Stiegs bror och far för att besanna hans författardrömmar? Inte så överdrivet mycket gissar jag.
20 miljoner är därför ett hån i ansiktet. Ungefär som om du och din sambo bygger ett helt hus tillsammans, varpå den ene plötsligt avlider. Därefter kommer den sistnämndes familj och säger att de har rätt till huset, men att du kan få utedasset som stått på tomten sedan tidigare.
Om Stiegs far och bror inte vill framstå som ”the bad guys” kunde de ha låtit Eva få all royalty som böckerna dragit in. Om hon i sin tur gett dem 20 miljoner skulle de ha haft all anledning till att vara oerhört tacksamma. Nu framstår de bara som giriga troll, oavsett hur ”givmilda” de bemödar sig att framstå som.
Den oändliga arvstvisten
På tal om djur
Fick den här på min mejl alldeles nyss så jag lägger ut den här.
Frågan på slutet är ytterst relevant i sammanhanget och jag kan inte heller hitta något bra svar. Kan du?
So, you’re worried about squirrels getting into your bird feeder?
What the hell is that line made of?
I Bjuv har polisen ett ap-problem
Nu springer en sådan lös någonstans utanför Bjuv efter att ha rymt från ett djurhem. Egentligen var det fyra stycken från början, men tre av dem lyckades personalen själva fånga in.
Apan som fortfarande inte frihetsberövats är 60 centimeter lång, brungrå till färgen och ska inte lystra till något namn.
Om någon ser apan ska man inte tveka att ringa polisen.
Nåja, vi får väl se om de lyckas komma honom på spåren. Hade samma incident inträffat här uppe hade det varit högst tveksamt. Här har de nämligen inte så stora erfarenheter av apajävlar.
Vad hade du gjort?
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om skottlossningen i Tärnaby mer. Det känns som om det kanske inte finns så mycket mer att tillägga, eftersom folk redan sagt det mesta i kommentarerna till artikeln.
Men när man idag publicerar 77-åringens version, kunde jag ändå inte låta bli, för här ser vi vad som händer när trakasserier får fortgå utan att någon myndighet ingriper.
Det är alltid lite extra roligt att provocera någon som opponerar sig mot det. Hade 77-åringen valt att ignorera de här ”ungdomarna”, så kanske utgången blivit en annan. Frågan är om det sistnämnda verkligen varit ett alternativ?
Han fick inte ha sina ekorrar ifred, folk körde snöskoter på hans gård och enligt honom levde de även en högre djävul under nätterna. Natten han sköt mot dem var de, enligt honom, på väg in i huset.
Föreställ dig nu själv att du är gammal och ensam och känner dig hotad av en grupp människor utanför sitt eget hus. Förresten behöver du inte ens föreställa dig att du är gammal, det räcker med att känna sig ensam och maktlös mot ett flertal personer för att situationen genast ska bli panikartad.
Kanske har polisen lärt sig något också. För har man tid att köra 15 mil enkel väg för att tvinga ungdomar att be barn om ursäkt, borde det väl inte vara så svårt att göra detsamma för en gammal ensam man?
Finns man till för att förebygga brott, så kan man ta och prioritera den biten också då och då. Här uppe springer det inte omkring så många grovt kriminella, så att skylla på att man inte har tid, håller inte riktigt. Speciellt inte om någon ringt vid ett flertal tillfällen och beskrivit trakasserierna som försiggår.
Kanske hade utgången blivit helt annorlunda om ordningsmakten besökt de här 18-åringarna vid något tillfälle och sagt åt dem på skarpen. Jag tror det i alla fall.
Gamla har det överhuvudtaget inte lätt i dagens samhälle, och det minsta man kan begära är väl att unga ska visa dem respekt.
Nu valde någon att lösa problemet på eget bevåg, och eftersom livet är det käraste vi har, kanske det inte är så konstigt att han ville försvara sig.
Jag hoppas att det här skottet inte står honom allt för dyrt. Det har han nämligen inte förtjänat.
Den kvinnliga bi(listen)
Äntligen har jag hunnit slutföra det mesta av dagens åtaganden och slår mig ner framför datorn med en kopp kaffe, bara för att i nästa sekund tvingas ställa mig frågan om hur det egentligen står till med det sunda förnuftet.
Finns det överhuvudtaget?
”Varför kunde det inte ha varit en man?” tänker jag också när jag läser detta.
Eftersom det råder delade uppfattningar i huruvida män kör bättre än kvinnor, eller vise versa, blir liksom något sånt här pricken över i:et.
För även om manliga förare säkert är överrepresenterade i olycksstatistiken beträffande vårdslöst körande, förvånar inte den här ”felparkeringen” mig det minsta. För trots den simultanförmåga vi kvinnor anses ha, och som män bedöms sakna, är den ändå uppenbarligen inte tillräcklig för att köra bil och läsa skyltar samtidigt. Eller var det helt enkelt så att skyltarna överlistade kvinnan, och därmed lurade in henne på ett vägarbete? Ett slags vägskyltslist? I så fall får vi kvinnor se upp med den framöver.
