Jantelaget är tydligen okej ibland

I alla fall när det gäller folk som tjänar pengar. Nu vill jag understryka att exempelvis folk som tjänar pengar på skattebetalarnas bekostnad, eller sådana som skor sig på äldrevården och sedan struntar i de boende, inte är några grupper som jag ser på på annat sätt än med förakt. Men det finns en hel del andra människor som har lyckats i livet, utan att trampa ner andra. Aftonbladet (vilken annan tidning), har en artikel om ett safari som anordnats till Solsidan i Saltsjöbaden. Förbundet ”Allt åt alla” har tagit med ett gäng ”turister”, för att visa dem hur de rika lever och bor. De boende på området uppskattade inte turistbussen lika mycket.

”Även i Saltsjöbaden hade ryktet spridits. När den trivsamma hippiebussen nådde Grand Hotel­ i villasamhället väntade en pöbelhop bestående av finniga överklasslynglar.
Några av dem viftade med sina telefoner och ropade ”Iphone! Iphone!” Jag antar att de gjorde det för att demonstrera ekonomisk överlägsenhet. En bar på en hockeyklubba. Flera tycktes ha kammat sig med fläskkotlett.”

Hör tycks det plötsligt vara okej att måla ut de boende som ”pöbel” och ”slynglar” och beskriva hur de ser ut med nedlåtande ordalag. För att tjäna pengar i Sverige är oerhört fult. Fulare än att starta bränder och kasta sten på polis och brandkår tydligen. De rika ska inte tro att de är något, tycks budskapet vara. För då kan man hängas ut till allmän beskådan.
För första gången tycker jag nästan att det är okej att kasta ägg på en buss. Det var i alla fall inte stenar så ingen kom till skada. Ett nytt lågvattenmärke i det här landet helt enkelt.

Kontaktperson skjuten av vårdtagare

Jag vet inte varför man som kontaktperson får för sig att ta med vårdtagaren på en skjutbana med ett skarpladdat vapen. Kanske beror det på naivitet, kanske något annat, men resultatet ser vi här.
Det är förstås djupt tragiskt, men tur att kontaktpersonen överlevde i alla fall, om än med svåra skador.
Personligen tänker jag inte tillbringa helgen på någon skjutbana, även om det kanske inte är så dum idé nu när vapen verkar florera allt friare överallt.  Och som grädde på moset verkar man inte heller var så nogräknade när det gäller vems händer man sätter vapnen i.
Jag tänkte ägna mig åt några filmer som jag ännu inte hunnit se. Det kan bli rätt spännande det också .
Trevlig helg!

Polisens inställning till vardagsbrott

Trots att ordningsmakten får mer resurser, löser man ändå inga fler brott.
I ”Veckans brott” kom svaret på varför. Polisen bryr sig helt enkelt inte om vardagsbrott. Där får den drabbade själv leka utredare, vilket heller inte är svårt visar det sig. Ellen Törnberg, spårade själv upp den person som beställde varor i hennes namn, men inte ens när hon levererade namnet på honom, ville polisen ta tag i ärendet. Det är väl kanske inte lika spännande med sådana ärenden. Här får man ju inte bötfälla folk på plats och brösta upp sig.
GW Persson är kritisk till polisens agerande.
”– Vi måste få en poliskår som gör åtminstone delar av jobbet vi betalar dem för, säger han i ”Veckans brott”.
Nu uppmanar Leif GW Persson alla som har erfarenhet av polisens utredningar av vardagsbrott att kontakta programmet.
– Så här kan vi inte ha det. Nu ska vi se till att sparka de ansvariga där bak och se om inte lite folklig opinion kan höja arbetsviljan hos polisen, säger han.”

Så kontakta programmet om du har blivit drabbad och berätta din historia. En person kanske inte kan göra så stor skillnad, men om många berättar om sina erfarenheter av kontakten med polisen, så kanske det blir ändring till slut.

VK – tidningen som saknar fakta

Det är smått komiskt att läsa VK ibland. De gör sådana misstag med jämna mellanrum att man knappt tror att det är sant .
Jag köper förstås inte tidningen, skulle aldrig falla mig in, men ibland snubblar jag över deras missar ute i bloggosfären.
När jag läser detta, från Malinthewriters blogg, undrar jag förstås om de som korrläser också saknar litterär kunskap, eller vi kan kanske nästan kalla det för allmänbildning. Jag har faktiskt inte slutat skratta än .

Böcker lästa i helgen

Jag har ägnat den här helgen åt att läsa en del, två böcker närmare bestämt och två böcker av författare som jag aldrig tidigare läst. Det är alltid intressant att testa nya författare tycker jag och intressant behöver heller inte betyda bra. I det ena fallet var det uruselt, i det andra ett hallelujamoment. Jag börjar med det sämre.

Nattönskningen av Anne B. Ragde.
”Stark kärleksroman av norska succéförfattaren

Ingunn har stor aptit på män och brukar alltid vara den som gör slut. Hon vill inte riskera att någon tröttnar på henne och tar därför det säkra före det osäkra. Arbetet som musikjournalist innebär många resor och möten med artister – och män. Genom dejtingsajter ordnar hon förbindelser som garanterat blir tillfälliga och hon kastar sig från det ena passionerade förhållandet till det andra. Och hon är framgångsrik – männen älskar henne. Åtminstone för en natt.

Hon tackar sin lyckliga stjärna för att hon inte har det som sina kollegor: Den naiva vikarien Tonje som varje gång hon blir lämnad bryter ihop totalt och Anja som har levt i skuggan av sin självupptagna författarmake i arton år och som säger att sex inte alls är så viktigt som folk ska få det till.

I ett svagt ögonblick bestämmer sig Ingunn för att bli en sundare människa. Hon ska börja träna. På den första rundan med de nyinköpta gåstavarna möter hon en sjuårig flicka i sällskap med sin hund och sin pappa. Han visar sig vara en man som inte låter sig glömmas så lätt. Men är Ingunn redo att släppa kontrollen och låta en man komma riktigt nära?

Nattönskningen är en sinnlig kärleksroman om att möta det okända och om att våga välja. ”

Eftersom det här är författarinnan till Berlinerpopplarna (som jag inte har läst), hade jag ändå höga förväntningar på den här boken. Den först hon skrev rönte ju stor succé.
Det här är dock utan tvekan bland det absolut sämsta jag någonsin har läst. För att jag ska fastna i en bok måste den ha en tydlig intrig, något som får mig att vilja läsa vidare. Jag vet inte, kanske är jag väldigt annorlunda, men när en bok bara går ut på att dricka vin och ha ohämmad sex med en massa yngre män (inte för att åldern på dem spelar någon roll), så blir det fruktansvärt enformigt till slut. Fram mot mitten ser det ut att komma någon form av vändning, något som blir annorlunda, men nej. Några sidor längre fram, samma jävla visa. Som tur är så är den här boken inte särskilt lång, annars hade jag inte orkat läsa ut den. Jag förstår inte ens syftet med varför hon skrivit den. Kanske för att visa att även kvinnor kan ha sexuella relationer utan att de betyder något. Men det är väl knappast någon nyhet heller. Nej, det blir inget mer av Ragde för min del. Värdelös bok helt enkelt där allt sex blir så uttjatat till slut att man bara vill kräkas åt det.

MEN, jag har även börjat läsa Johan Theroin och lyckan är total. Äntligen en av de få deckare, där författaren väljer att skildra händelserna på något annat sätt än via en massa tråkigt polisarbete.
”En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.

Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.

Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann.

Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.”

Det här är en av de bästa böcker som jag läst, så nu ska jag läsa Sankta Psyko, som är den senaste han skrivit. Skumtimmen var hans första och däremellan har han skrivit två till, som jag också måste läsa.
Det är en fröjd när man hittar en författare som verkligen kan konsten att berätta och jag vet inte riktigt varför det tagit mig så lång tid att vilja läsa något av Theroin. Samtidigt är jag glad för det. Nu har jag ju några böcker framför mig att läsa.
Så vill ni läsa en riktigt bra spänningsroman och har, av någon anledning, missat den här författaren, rekommenderar jag honom starkt .